nngh-nngh-nngh-nngh-nngh-braahhhaaaappp brappbrappbrappbrappbrapp – några sekunder på starten och motorn hoppar igång med ett vrål och lugnar sig därefter snabbt till tomgång. Vibrationerna från tomgången fortplantar sig rakt upp i förarstolen och genom ryggstödet in i korsryggen. Underbar känsla. Sitter med båda händerna på ratten en stund och bara känner på tomgången, småvarvar lite och känner hur hela bilen hoppar till varje gång det sker. Drömmer mig bort till någon lämplig kurva där jag nyss tangerat apex och med lite lätt överstyrning dansar ut på rakan och skickar i nästa växel.

Tillbaka till verkligheten.

Ner med den rätt tungtrampade kopplingen, i med backen och smyg upp försiktigt för att hitta dragläget. Jodå, kopplingen verkar funka som den ska. Motorn verkar obehindrad av den nytillkomna belastningen och rullar fortfarande nöjt på tomgång. Lite gnissel från något bromsbelägg, annars rullar den helt ljudlöst ut tills den träffar gruset. Backar rakt ut och lägger i ettan och kör tillbaka in i garaget. Den funkar!
Backar ut och in igen. Nästa gång lite snabbare, rör bromsarna lite försiktigt – de är där men det är svårt att få upp någon fart på den lilla sträckan. Ut och in en gång till, och en gång till. Snabbare och snabbare och bromsarna verkar ta, fortfarande omöjligt att bedöma deras prestanda dock.

Ovan; På väg ut i verkligheten, för egen maskin, för första gången på väldigt länge. Väldigt väldigt länge!

Och nu då? Den startar ju, och risken för oförutsedda stopp känns inte jättestor. Då är det ju bara att släppa sargen och ta sig ut på asfalten!

Backa ut ur garaget, lägg om ratten och ta sikte på uppförsbacken. Försiktigt på gasen så att inte däcken gräver ner sig i singeln på uppfarten. Dragläget är förvånansvärt lätt att moderera och bilen klättrar långsamt upp för nedfarten. Framhjulen rör asfalten… Det här går ju riktigt bra tänker jag då ljudet från stål som skrapas mot något hårt plötsligt överröstar motorljudet och resan stannar. Bilen är låg – uppskattningen med talmeter och tumstock vid infarten till tomten, där det konstaterades att bilen nog skulle gå att köra ut visade sig vara fel. En halvmeter in på asfalten tar resan slut, och min bättre hälft fnittrar och föreslår att jag kanske kan hålla mig på tomten med bilen i fortsättningen?

Ovan; Pontiacens isberg visade sig vara asfalten. En riktig nemesis.

Backar tillbaka och rullar in i garaget igen. Ändå nöjd med premiärturen, även om den bara var 20 meter.
Nu blir det full fokus på att få igång lyftsystemet så att bilen kan höjas vid den här typen av hinder för att kunna ta sikte på försök #2

Ovan; Lite svårt och se i mörkret, men det behövs mer markfrigång för att kunna komma upp på gatan med den. En halvmeter efter framhjulen tar det i asfalten.