Karossen har äntligen fått färg på både underrede och kupé, vilket är ett av de största stegen i projektet! Detta markerar tid för att vrida om låset på spärrskaftet och faktiskt börja montera fast saker på karossen. För den som aldrig hållit på med bilprojekt är det nog svårt att föreställa sig, men de flesta som läser här kan nog sätta sig in i glädjen (och även lättnaden över att rostlagningsjobbet är avklarat) som detta innebär. Alla saker som monteras tillbaka är nya eller renoverade. Det innebär i princip att det kommer vara vita bommulshandskar som gäller… Skön känsla som sagt.

Men vi tar det från början…

När plåtarbetet har varit så här grundligt, kändes det högst motiverat att skydda det inför framtiden. Därför har såklart den bästa av den bästa grundfärgen – Hagmans CA-primer – valts. Först sprutades ett förtunnat lager på och därefter lades ytterligare ett lager ovanpå. Även om det ligger färg i skarvarna, är de såklart inte täta. Därför lades det karosskitt i varenda skarv. Varenda skarv. Alla skarvarna… Det är rätt många på en sån här bil, inte bara pga att den rostlagats utan för att det redan från början bestod av mer än en plåt.

18 timmars penslande och dragande med pekfingret för att jämna ut fogarna innan jag blev nöjd. Terapiarbete är bara förnamnet. På frågan om man tycker allt bilrelaterat arbete är jättekul finns det ett väldigt enkelt svar; Nej. Men bra blev det och nästa gång Pontiacen rullar i ösregn ska jag skänka underredet en tanke…

Sen var det dags att skydda hjulhusen. Här finns egentligen inget 100 procentigt skydd. Bilen kommer förhoppningsvis både rulla på slicks och R-däck i olika omgångar, och båda dessa däckstyper är klibbiga vilket innebär att det i princip blir en stentrumlare i hjulhusen. Men det tar vi i morgondagens post.