En liten parentes, så här i byggtider:

Idag (13:e oktober) är det tio år sedan jag köpte Pontiacen. Jag kommer fortfarande ihåg min reaktion när jag satte mig bakom ratten för första gången…

Min kompis, Martin, som själv ägde en Pontiac Grand Am från 1975 är egentligen den som är skyldig till att jag halkade in på amerikanare innan jag hann odla intresset för italienska bilar (kör Alfa Romeo som bruksbil). Han hade köpt sin Grand Am ett halvår tidigare och efter ett par åkturer i den, blev jag såld. V8-muller är som sagt svårt att motstå, särskilt när det är förpackat i 70-talskarosser.

Efter att körkortet fixats var det dags att, till mina föräldrars stora förfäran, införskaffa bil. Den första bilen som jag och Martin tittade på, var en Chevrolet Caprice från tidigt åttiotal eller sent sjuttiotal, jag minns inte riktigt. En bil som fick mig att börja fundera om det här med amerikansk bil verkligen var rätt spår för mig. Hälften av karossen hade ätits upp av rosten, motorhuven var knäckt på mitten eftersom någon försökt stänga den med för högt luftfilter monterat, inredningen verkade ha varit trasig i 20 år och det låg fortfarande gamla ölflaskor i bakluckan. Sannolikt kvarglömda sedan någon av sommarens cruisingar. Bara ytan på den plåt som hade rostat bort motsvarade ett mindre land…

1999 ägde jag ingen egen digitalkamera, men min kompis Tomas lånade gärna ut sin för att dokumentera bilen

Bil nummer två, var en svart Pontiac Firebird från 1974. Ja, precis, Pontiacen som numera är i min ägo… Jag och Martin åkte ut till ett industriområde utanför Lund. Staffanstorp för att vara exakt. Där, i en industrilokal med tillräckligt dunkel belysning för att inte avslöja de tre olika svarta nyanserna som karossen hade, stod den och väntade på mig – lite lätt dammig och med en dekal i bakrutan som sade ”JOIN FLOTTAN – GO NAVY” som av det gulnade klistret att döma hade monterats någon gång på åttiotalet. Ägaren, som visste hur han skulle få den såld, gick med raska steg fram och vred om nyckeln. Nöhöhöhöhöhöhöhöhöhö… BLAM!! brap brap brap brap brap…. Vilken underbar tomgång! Det dubbla 3,5″ avgassystemet sjöng ikapp med den snörvlande Holleyförgasaren och jag kände ett plötsligt sug efter att bara få hoppa in i bilen, lägga växelväljaren i D och dra iväg.

Dock fanns det ett litet men; artigt uppfostrad som jag är, ville jag presentera den alldeles eminenta idén att jag som oerfaren 18-åring med färskt körkort skulle köpa en 300-hästars monsterbil som förstafordon för mina föräldrar först. Mina föräldrar, som är ganska ointresserade av bilar, fann kanske inte mitt påhitt lika upphetsande som jag tyckte det var. Övertalningen drog ut ett par dagar på tiden innan jag hade deras välsingelse och under denna tiden hann Pontiacen bli såld till en medelålders man i Arlövstrakten.

Egentligen hade inte Pontiacen blivit såld, utan lämnad som inbyte+pengar mot en orange, strippenpreppad (70-73) Camaro. Mannen i Arlövstrakten, som jag tyvärr glömt namnet på, var dock mer intresserad av mina pengar än av hans senaste bilförvärv, vilket gjorde att vi efter lite om och men gjorde slag i saken och bytte. Han fick mina pengar och jag fick hans bil. Aldrig har jag varit så glad över att ge någon 25 000:-.

Första tanken som flög genom mitt huvud när jag satt i bilen och flyttade växelväljaren till D med mina stelfrusna fingrar (fortfarande oktober…), med Martin framför mig i hans Grand Am, var något i stil med ”Amen, var det här verkligen en särskilt bra idé?”. Jag hade ju aldrig kört något liknande och körupplevelsen skiljde sig mer än marginellt från pappas V70 2,4 SE. Det vibrerade i karossen, motorns tomgång var för lågt ställd vilket gjorde att man behövde möta med gasen då och då för att hålla den igång och det luktade oförbrända kolväten. Det tog faktiskt flera minuter att vänja sig och förälska sig i upplevelsen…

Vill du läsa mer historia om mina bravader med bilen bör du fördjupa dig i ”Bakgrund”.