BLOG
Publicerat den
Kategori: The Project
Hjälp mig välja tanklock…
Smaken är som baken, och utseendet är viktigt. Tanken är ett ganska originalliknande utseende på bilen, med mindre modifieringar. Inget skrikande – GM gjorde en riktigt bra design från början så det finns ingen anledning att förstöra det.
Men med ny tank i bakluckan fungerar inte den gamla påfyllningen bakom nummerplåten (tanken sitter högre än tanklocket i så fall). På renderingen nedan skymtar ett klassiskt 60-talslock, liknande det som finns på Cobror, GT40 mfl.
Det där locket är dock ganska stort när man får hem det i handen, och risken finns att det kommer sticka ut lite väääl mycket. Har även fått tag på ett lite diskretare (ja, om man tar bort texten vilket är ganska enkelt gjort) tanklock från en F16. Flygplanet alltså. Inga synliga skruvar och låg profil gör att det hade smält in fint. 
Nu kommer dock problemet; Beslutsångesten. Vilket ska jag välja? Modifieringen i karossen blir tämligen permanent, så det känns bra att göra rätt från början… Din åsikt uppskattas. Skriv en kommentar här med vad du tycker, eller gå in på min facebooksida och lajka/kommentera det tanklocket du tycker mest om.
Lite googling på nätet visade faktiskt några lösningar på ”problemet” med det högra tanklocket. Detroit Speed & Engineering valde att försänka det en hel del på Camaron de byggde åt Dale Jr Earlhardt. Kanske kan vara en lösning? (Antar att inte försänkningen är dränerad – fin sjö det bildas om det regnar…) 
Nedersta bilden visar även (datorrendering visserligen) hur ett slätt tanklock hade sett ut. Nästan i alla fall. Tycker inte riktigt att bilden gör utseendet rättvisa.
Styrning pt. 2
Alla har känt känslan. Först tänker man ”ja, men det här var visst lite krångligare än jag trodde”, fortfarande entuisastisk. ”Men det ska nog gå bra”. Delar fortsätter trilskas – kanske en felkapning som gör att man måste kasta detaljen och börja om, kanske hade man gjort fel redan i ritunderlaget. Irritationen stiger något och plötsligt är det mindre kul. Plötsligt råkar man ha sönder något som man inte ens planerade att röra vid. Dra en skruv snett i en gänga, råka repa en lackerad detalj, tappa något på golvet så att det går sönder etc.
Vid det här laget lägger den vettige och resonlige människan ner arbetet, rycker på axlarna och konstaterar att det är bättre att fortsätta imorgon. Bilentusiaster tillhör knappast den kategorin. Istället höjs irritationsribban och ett hat mot det man håller på med börjar utvecklas. Inget är kul, skiten ska bara bli klar. Radiojäveln är plötsligt irriterande hög (vem fan slog på den egentligen??!!!), verktygshelvetet som man höll i handfanskapet alldeles nyss är borta och vägrar visa sig. Såklart har man inget ersättningsverktyg heller och plötsligt finner man sig själv planlöst irra runt i garaget, letandes efter verktygshelvetet. ”Var i jävla helvete har jag lagt skiten!?” Det är nu man är nära bristningsgränsen. Nya svordomar skapas – svordomar som mänskligheten aldrig ens hört och som knappast får spridas utanför garaget. Ett oväntat besök från någon i garaget kan få sig en rejäl utskällning, ett klämt finger under något meck kan få liknande konsekvenser massakern på Himmelska Fridens Torg. Motgångarna fortsätter och man skriker svordomar omkring sig – en till motgång och projektethelvetesjävlaskitbilen kapas ner och åker till återvinningen. fy FAN!
Men sen plötsligt faller sista biten på plats, och det man trodde var en felkapning visade sig inte alls vara en felkapning utan blev istället riktigt bra. Slutresultatet fungerar som det ska, ja kanske till och med lite bättre. Genast är den där repan i den lackerade detaljen inte särskilt farlig längre, den skadade gängan kunde visst räddas med gängtappen och blåmärket är ju inte hela världen – sånt som händer.
Det är då man känner den. Segerns sötma. Pundarruset. Kicken av att delarna sitter på plats som de ska och att resultatet blev precis så som man fantiserade om. Genast är ryggen rakare, språket vårdat och egot växer till nya oanade höjder…
…tills nästa gång det är dags att platsbygga något i ett trångt utrymme.
Ovan; Länkage mellan rattstång och styrväxel är på plats. Det var betydligt pilligare än jag trodde, men fasiken vad bra det blev.
Nedan; Grundtanken var först att sätta kullagret (på bilden) direkt i torpeden. Men vinkeln på stången visade sig vara förstor, varför en infästning fick konstrueras. Även på ramen skruvades ett fäste istället för att tex vrida länkhuvudet 90 grader och sätta det rakt in i ramen. Det blir svårt att komma åt med så stora nyckelvidder som länkhuvudet har när väl motorn sitter på plats.
Nedan; Dragningen har gjorts så tight som möjligt mot ramen för att maximera platsen för grenrör senare.
Styrning pt.1
Pilligt det här med styrningen… Först skall styrväxeln specialbyggas. Sen specialfästen för rattstången. Därefter special-elstyrsystem för rattstången och nu är det dags för länkaget mellan rattstången och styrväxeln. Special, så klart.
Eftersom torpedvägg och subframe redan är målade, tog det ”lite” längre tid än det hade behövt.
Ovan: Originalled från styrväxeln (för att få korrekta splines). DD-stång visade sig passa perfekt i andra änden av originalleden (ibland ska man ha tur!). Genomföring till torpedväggen, länkhuvud och totalt två vinklar till. En till styrväxeln och en mitt på stången.
Nedan: Lite tråkigt att börja med sånt här när delarna är lackade, men det går om man är försiktig. Mycket tejp blir det. Riktningen på axeln uppskattades med hjälp av ett bågfilsblad. Högra bilden visar originalaxeln. Karossen är som gjord för denna – det blir helt perfekt med denna länken på insidan då rattstången plötsligt blir oberoende av hur rattaxeln skall sitta.
Nedan; För att vinna plats till grenrör och motor, dras styraxeln så nära ramen som möjligt.
En del kvar med andra ord. Blir fortsättning följer på detta…
Guld – vad annars?
En sak var klar när det här projektet påbörjades; inga snabbfix, inga ”det där gör jag sen” och definitivt inget ”det får bli som det blir”. Genomtänkt från början. Att slutresultatet kan betraktas som en prototypbil där eventuella barnsjukdomar kommer tvinga fram omkonstruktion är ju självklart (därav att allt finns CADat – enkelt att konstruera om i datorn utan att behöva riva hela bilen). Men medvetna fullösningar under byggets gång finns inte.
Så gäller även funktioner som tex värmen i kupén. Det blir AC i bilen, men så många värmekällor som möjligt försöks förebyggas vid redan vid källan. Torpedväggen vid torrsumpstanken, som innehåller 100ºC olja, har därför isolerats med blingig guldfolie. Samma folie kommer hamna i kardantunneln och avgassystemet kommer få reflektorplåtar där det är möjligt.
Om alla felkällor åtgärdas så kan det ju innebära att man 9 av 10 dagar kan klara sig utan AC, vilket i sig då hade resulterat i ca 20kg viktbesparing om man kunnat acceptera lite för varmt den där tionde dagen…
Coil Overs
Egentligen inget kritiskt i tidplanen, men en riktigt fin motivationsboost – att få se stötdämparna sittandes på framvagnen. Dämparna är shimsade för en Lister Storm GT (1200kg, 52% bak 48% fram, liknande motion ratio på hjulrörelserna dock inte dedion utan individuell bakvagn). Planen var att köpa sprillans nya dämpare och få dessa shimsade exakt utefter Pontiacens vikt och geometrier. Det föll dock när dessa dök upp, oanvända, för en fjärdedel av nypriset. Det finns pengar kvar i budgeten att utveckla dämparna och ändå hamna under nypris…
Ovan: Mums mums mums!
Nedan: 30mm stålaxel och en mässinsbussning är tänkt som lager till vipparmen. Skulle detta inte fungera blir det till att testa en mjukare plastbussning eller rullager. Den tiden, den sorgen dock.
Styrväxel
Med subframen på plats finns det inga ursäkter – dags att börja montera komponenter!
Först ut blev att få styrväxeln på plats. Den har figurerat tidigare på sidan, men sedan senaste update har den lackats i samma RAL7015 som resten av underredet. Dessutom har kuggstången hålborrats i den runda delen av stången för att spara vikt. Långhålsborrningen gav 185 gram viktbesparing. Kan låta lite, men varenda detalj vägs på grammet för att hitta onödiga kilon. Fem liknande operationer och 1kg har sparats. 1kg som aldrig hade sparats från en färdigbyggd bil (eftersom man inte bemödat sig att demontera styrväxeln för 0,2kg viktbesparing)…
Ovan vänster: Ingående komponenter är inte särskilt många. Bemödade mig aldrig att demontera rullagret som sitter i botten för ingående axel, så självklart kommer det vara det första som havererar när bilen är färdigbyggd.
Ovan höger: Styrväxel monterad och på plats. Sitter med totalt 5st M8. Även en Flaming River-knut har hittat dit. Tråkigt att någon idiot har satt ett motorfäste rakt i vägen för styraxeln till torpedväggen. Ingenjörjäveln skyller på att styraxeln inte var med på ritningen när motorfästena konstruerades.
Subframe – permanent montering
Permanent som i bemärkelsen att den inte planeras att demonteras någon gång innan bilen regbesiktningen. Skönt.
Dessutom blev det bra! För den som kommer ihåg, har karossen masserats så att subframen kan monteras dikt an mot karossen. På detta sätt erhölls ytterligare 20mm markfrigång. Subframen blir dock fortfarande lägsta punkten på hela underredet. Även om det är tråkigt att få skrapmärken, är den ju tämligen grovt tilltagen och kommer tåla stryk bra.
Ovan: Här är skönheten alltså. Med tanke på antalet timmar det tog att modifiera subframen, behandlas den med mycket stor respekt. Torpväggen fick sig ett otroligt lyft med färg på.
Nedan: Bussningar svarvades i aluminium, ny skruv och bricka inköpt. Loctite medelstark gänglåsning och därefter dra ihop all skruv med moment. Högra bilden visar även att subframen har kompletterats med styrstift. Original finns det ett hål i karossen och ett hål i subframen i de främre infästningarna som ska linjera med varandra. För att förenkla och slippa försöka rikta in ramen när den väl sitter på plats, svarvades styrningar i matchande diameter för karossens hål. Ramen riktar in sig själv numera när man skruvar fast den. Smidigt.
Ovan och nedan; En viss nervositet infann sig när ramen skulle monteras. Det är ändå ca 4 meter svets som lagts på både längsgående originalbalkar, och den nybyggda vaggan i ramen. Trots envetet användande av fixturer, tid för svalning mellan svetsningarna etc så var rädslan att den skulle slagit sig ganska stor. Då hade den inte gått att montera eftersom subframeconnectorsarna (smaka på det ordet, Horace Engdahl!) sluter om rambenen i bakkant.
Ovan; Men den sjönk in som handen i handsken! Otroligt skön känsla! Allt gnetande med svetsfixturer och alla sena kvällar i svetsångor glömdes i samma stund som bussningarna sjönk in i ramen.
Fototips förresten; Det kan vara ganska svårt att ta bra bilder under bilen. Blixten blåser effektivt ut alla färger och förstör ofta bilden. För oss som inte har råd med remoteblixtar och annat kan man, i alla fall på vissa kameror, hålla kameran upp-och-ner samtidigt som man håller blixten med fingret och på så sätt studsa blixten mot golvet och upp i underredet. Resultatet blir betydligt mjukare ljus – se ovanstående bilder.
Färg på torpedväggen
Efterlängtad milstolpe! Äntligen är torpedväggen lackad!
Det blev Temadur Polyurethanfärg (precis samma som på underredet), bruten i RAL7015. Under den gråa fägen är det Hagmans CA-V primer, och Hagmans kolfiberspackel (ja, man ska tänka på vikten…), samt en skvätt Hagmans slipgrund/sprutspackel på vissa ytor.
Överlag är det otroligt skönt att ha fått färg på torpedväggen äntligen. Det innebär att subframen nu plötsligt kan monteras permanent, att länkarmar kan börja byggas och att bilen snart står på fyra hjul. Ytterligare ett avslut som markerar att byggfasen av projektet sakta börjar övergå till monteringsfas.
Ovan; Det tar sig!
Nedan; Trevlig vy genom bakrutan – burrör och skalstolar – sportigt värre.
Nu får färgen härda någon vecka, och därefter är det pallbocksläge som gäller igen. Dags att montera subframe, framvagnsdetaljer, styrning och bromssystem.
Ytterligare förberedelser
För att måla torpeden måste bilen rullas ut ur garaget (eftersom garaget för alltid annars kommer ha en nyans av senapsgul…)
Eftersom det inte ännu finns några framhjul, och subframen dessutom inte kan vara monterad (svårt att komma åt med färg överallt då…) fick det uppfinnas ett annat sätt att rulla ut bilen på. Tvärbalk i framkant som förstärkning och svivlande hjul kändes som en lagom ambitiös idé, även om plåten vid infästningen var tunn.
Ovan: Lite sprutspackling på de synliga ytorna för att få acceptabel finish. Bara ett lager grund och därefter topcoat och sen är det klart.
Det funkade sådär. Rättare sagt inte alls. När väl karossen kom i rullning, gav offseten mellan hjulaxeln och den roterande infästningen så stora brytkrafter att plåten helt enkelt vek sig. Klantigt och naivt och tro att plåten skulle hålla.
Generation 2 av transportlösning inkluderade hjuldolleys, några träbitar som distanser, skruvar till subframeinfästningarna och en distans för att kunna spänna skruven. Skruven spändes i karossen och skruvskallen hamnade i det borrade hålet i träbiten (för att inte karossen skulle glida av). Denna gång gick det bättre!
Ovan; Version 1 förstörde plåten. Tack och lov gick den att knacka tillbaka. Även om det inte är synlig plåt, är det skönt att veta att plåten är rak och fin. Högra bilden visar version 2 (som höll betydligt bättre.
Förberedelser inför torpedmålning
För närvarande läggs tiden på förberedelser inför målning av torpedväggen. Lackboxen är moder natur, och hon är på väg att stänga boxen för säsongen snart så tiden är knapp. En vindstilla dag med bra temperatur behövs.
Innan dess är det dock underarbete som finns att göra. Ett lager grund lades igår och nyss hamnade ett lager slipgrund på torpeden. Förberedelser under helgen och förhoppningsvis blir det målning under nästa vecka.
Ovan; Det blev ett par snabba bilder från gårdagen när bilen var på väg tillbaka in i garaget. Klockan var mycket, det var mörkt och ganska kallt ute. Egentligen inte alls sugen på att springa runt med kameran, men en bild är bättre än ingen bild…
5 sekunder slutartid gör att maskeringsplasten som fladdrar i vinden ser dimmig ut.
Nedre länkarmar
Det börjar som ett litet plockepinn. Alla standarddetaljer – länkhuvuden, spindelleder, bussningar, skruvar etc – köps hem. Därefter svarvas hylsor till bussningar, rör kapas i rätta vinklar och gängade hylsor till länkhuvuden svarvas. Plåt skärs och kantas.
Därefter är det das att tillverka en stabil fixtur – länkarmar är, och ska vara, förbrukningsvara. På så sätt slipper man förhoppningsvis reparera saker på ramen vid en eventuell smäll. I detta fall fungerar fixturen både till övre och undre länkarmar.
Notera att rören är plattovala, 40x20mm. I ärlighetens namn är det för att det ser coolt ut. Det här är en karossbil, så någon aerodynamisk fördel ger de knappast. Dock borde de vara något styvare än 30mm runda rör vid retardation. Eftersom pushrod-infästningen sitter långt ut på armen, påverkas inte själva armen nämnvärt av fjädrandet. Planen var från början att ha pushroden monterad direkt i spindeln, något man ofta ser på formelbilar. Fördelar är bl.a. att det avlastar spindelleder, länkarmar kan göras lättare mm. Tyvärr är det svårt på gatbilar pga det större styrutslaget (+-35° jämfört med gissningsvis +-15)
Ett steg framåt…
Ovan; Plötsligt händer det – där kommer enhetlig senapsgul grundfärg på hela framvagnen! Härlig känsla…
Rattstång och elservo
Infästningen för Elservot är äntligen klar. Varken laserskuret eller CADat, utan skapat på fri hand. Vedbobygge med andra ord. Trots det blev det rätt bra.
Ovan: Vänstra bilden visar kontrollenheten för servomotorn. Eftersom den är CAN-styrd beroende på hastigheten, får man köpa en liten styrning till kontrollenheten (svarta lilla plastlådan på kontrollenheten). Potentiometern på bild ger justerbar servoverkan (från 0-100%), vilket är en trevlig option. I regn kan man tex ställa ner servot och framför kiosken kan man vrida upp det för att inte få mjölksyra när det skall fickparkeras.
Nedan; Kändes smidigt att kunna plocka med blinkers- och helljusspak. Inte säkert att de kommer användas i dagsläget, men som sagt skadar det inte att ha liggandes på hyllan.
Nedan; Och så här blev det. Pga de ökade krafterna som blir när servoverkan flyttas från styrväxeln till rattstången, sitter det infäst i originalinfästning (samma som pedalstället) och även klämd runt buren. Tack vare att det är fäst i buren, styvar det inte bara upp rattstången, utan även pedalstället. Torpedväggen kommer flexa radikalt mindre, vilket resulterar i en stum och fin bromspedal. Win-win med andra ord.
Diffklump
Det droppade in en del frågor om vad det var för diffklump som används i bygget.
En Ford 8.8 med aluminiumhus från en Lincoln Mark VIII är det som används. Den förekommer även i Thunderbird, men då i gjutjärn om jag inte minns fel. Även Cobra-versionen av Mustangerna har denna.
Ovan; En del ford-prylar smyger sig in på bygget… Både bakaxelklump och styrväxel är Ford. Bakaxelklumpen har snabbsminkats med Pontiacskuren plåt.
Nedan; Utväxling är i det här fallet 3,73:1. I förra generationen av Pontiacen, kördes den med 4,56:1 och tillsammans med T56-lådan funkade detta väldigt bra. Ettan blev väldigt låg dock. 3,73 ger lite längre etta och ett ganska bra register upp till fyran (1:1). Femman funkar bra på landsväg och sexan går väl knappt att få i under 130km/h…
Diffkåpan har fått modifieras lite för att passa med dedionen.
Infästning för kylarram
Det mesta är klart på framvagnen nu. Så även infästningar för kylarramen. Kylarram, samt kraschboxar är tänkta att skruvas i mot delarna på bilden. Om det går att få till två vettiga kraschboxar återstår att se – inget är CADat än, men allting går ju…
Nedan; Infästningarna jiggades (såklart!) får att förhållandet mellan dem skulle vara exakt. Därefter är det enkelt att rita upp en vettig kylarram.
