Ändrade tankebanor…

Det finns både för och nackdelar med projekt som löper över lång tid. Nackdelarna är att mycket i tillvaron förändras vilket riskerar att projektet självdör pga. tidsbrist, pengabrist eller andra faktorer som man inte riktigt kan råda över. Fördelarna är dock att man kan hitta riktigt bra köptillfällen för olika saker.

På ett forum där jag hänger frekvent, dök det upp en ATL-cell med bara 1,5 år på nacken som rymde 100 liter. Att säljaren bodde ca 2km från garaget tolkades som ett gott tecken på att cellen var ämnad för Pontiacen och det blev helt enkelt affär.

Grundtanken har hela tiden varit att bilen ska ha en tankvolym som gör att den kan köras längre sträckor än runt kvarteret utan att den behöver tankas. Det innebär alltså en tankvolym på minst 100 liter, gärna mer. I detta fallet blev det ”bara” minimumvärdet, men det kan ju å andra sidan vara skönt att full tank inte kostar mer än 1500:-…

Tanken är en skumfylld gummiblåsa med plastskal vilket känns väldigt bra. En egenkonstruerad tank hade aldrig kunnat ge samma säkerhet som denna. Vid en eventuell krock håller förhoppningsvis blåsan kvar bränslet i cellen. Skulle det gå hål på blåsan, kommer fortfarande skummet bromsa flödet ur tanken.

Ovan; Eftersom cellen kommer hänga under bilen, kommer den monteras i en aluminiumlåda för att skyddas från stenskott osv. På den vänstra bilden syns tanken lite tydligare – den gula kåpan sitter fast i karossen. Tanken ligger i den röda lådan som skruvas mot den gula kåpan. Tankpåfyllningen får flyttas till någonstans kring bakrutan eftersom orignalhålet bakom nummerplåten kommer ge negativt fall (lycka till att hälla i bensin i uppförslutning…)

Nedan; Konstruktionsplanerna på en egen tank hade kommit väldigt långt. Tanken var ritad, en mock-up i papp var tillverkad för att kunna provpassa i bilen och en svetsare var kontaktad. Nu blir det ingen egen tank (men svetsaren får svänga ihop aluminiumlådan dock!) men nedan är några bilder på konstruktionen i alla fall. Upplägget är samma – tanken skulle hänga under bilen, bakom bakaxeln. Därav 10º lutning på bottenplåten…

En pall kommer lastad….

…Med vad då?

Ovan: Med bakaxelplåt såklart!

Det finns vänliga människor, och sen finns det ännu vänligare människor. Mats på Habo Rostfria och Henrik på en annan firma (hans chef kanske läser här… Haha!) har varit mycket hjälpsamma och försett mig med plåt baserat på mina CADunderlag. Jag slipper med andra ord att stå med vinkelslipen och karva ut detaljerna. Istället kan jag genast börja pussla ihop delarna med varandra (den skarpsynte ser att jag redan tjuvstartat när denna bilden togs).

Nedan: Här är ändarna på dedionen. Inte så mycket att säga om det hela mer än att det är kul att leka med TIG:en när det är så bra passform på delarna. CADbilderna längst nere är bara som referens. Prylarna ser som sagt ut lite mer kompletta i verkligheten eftersom jag inte orkade rita de enklaste plåtarna i CADen.

Det mesta arbetet sker just nu framför datorn och svarven/fräsen. Karossen får vänta på bättre tider, men lite småsaker som är relaterade till bakvagnen sker dock fortfarande.

Nedan: Diffen monterad i karossen för att prova ut lite olika upphängningar av bakre infästningspunkten. Som synes är det ganska ont om plats. Desto bättre att börja med pappmallar innan detaljerna tillverkas…

bakvagnsdonator, Lincoln Mark VIII

 

Lincoln Mark VIII-bakvagnen är egentligen inget annat än en Ford 8.8 klump. Det borgar bra för tillgången på utväxlingar och reservdelar. Samma klump och drivaxlar användes på Ford Mustang mellan -99 och -04 och Lincoln mellan 98-02 om jag inte minns fel. Därför kryllar det av saker på e-bay etc och om t.ex. en drivaxel skulle gå sönder eller liknande, hittar man nya för under 500:-.


Nedan finns lite blandade bilder på drivaxlar, spindlar och diffklump från Lincoln Mark VIII.

Bussningar

Eftersom jag inte ville hänga upp diffklumpen i karossen med aluminiumbussningar, i alla fall inte till att börja med, tänkte jag leta upp lämpliga versioner i polyurethan istället. Original bedömdes vara för mjuka (fick i och för sig inga med, men mina generella erfarenheter av originalbussningar är de är i mjukaste laget när man bygger svängbil). Dessutom visade det sig vara betydligt svårare än jag trodde att få tag på originalbussningarna.

Det var inte enklare att få tag på polyurethanbussningar heller.  Trots att bakvagnsklumpen ungefär är lika populär hos Amerikanarna som Kim Jong Il är hos Nordkoreanerna lyckades inte mina försök att rådfråga oraklet Google var bussningar kunde tänkas finnas. Detta trots att jag anser mig själv ha svart bälte i just googling. Tack och lov, visade det sig att min kompis Affe, han som bland annat skrapat rutklister och underrede tidigare i bloggen, nyligen hade skaffat sig ett rött bälte i att spåra saker via google. Efter att han fått nödvändigt underlag från mig tog det inte lång tid innan han letat upp Maximum Motorsport polyurethanbussningar till bakaxeln. Så nu är bussningarna i alla fall beställda och med lite tur har jag väl dem här om ”ett tag”, beroende på hur länge till Islänningarna envisas med att kasta upp aska i luften (just ett snyggt tack för att världen har räddat Island från att gå i konkurs…).

Diffkåpa

 

Lincoln originalkåpan är tillverkad i alu och väger förmodligen inte särskilt mycket. För närvarande har jag  lite beslutsångest om jag ska spänna upp den i fräsen och skära bort örat på baksidan (biten på bilden där någon har ristat 241-B) eller om jag ska införskaffa mig en ny kåpa och spara denna för eventuell framtid.

Problemet är att dedionen sveper tight kring diffklumpen och då är örat helt enkelt i vägen. Kåporna växer dock inte på träd och om man någon gång i framtiden skulle ändra sig, är det ju tacksamt att ha kvar den här. Eftersom jag inte bestämt mig i dagsläget, får det lämnas som en cliffhanger till någon framtida uppdatering.